Veckobrev 15
TÄNK ATT …
Kunskapen och barnen
Visste du att den 22 mars är den dag på året då det statistiskt sett föds flest barn i Sverige? I skrivande stund kan vi förstås inte veta om det blir så i år också, men chansen är stor. Under alla omständigheter kommer ”Uppdrag kunskap” att den här veckan vara helt inriktat på barnen. Ja, det blir ett enda bombardemang av olika perspektiv på värna-kunskapen-för-barnens-skull. Inte bara i veckobrevet och veckopodden utan också i den första rörliga och ljudsatta satirbilden i vår kommande serie.
Det speciella med barnen och deras kunskapsutveckling är förmågan till ett så intensivt lärande att det överträffar alla andra åldrars. Ett lärande från grunden. Det är under barnaåren som mycket av ens NI, dvs ens Naturliga Intelligens, formas. Läs gärna mer om NI (och NI kontra AI) i ”Så fint att KUNSKAP finns!”, grundboken för hela den här satsningen.
Barns lärande sker inte i något vakuum utan i ett nära samspel med omvärlden. Vi vuxna ska helst vara både uppmuntrande och utmanande men samtidigt stabilt återkopplande. De första åren är det som om barnen inte kan få nog av upprepningar. De är omåttligt förtjusta i allehanda ”om igen!”-lekar, minutiöst upprepade, gång på gång. Och njuter av att härma, bli bekräftade och få uppleva att nu kan jag det samma som du. Det här är ett behov som omvärlden bör kunna svara upp mot, för börjar de vuxna indoktrinera också barnen i att allt flyter, stabilitet är av ondo och inget går att lita på så blir effekterna förödande. Barn behöver ännu mer än andra åldersgrupper ständigt få veta att ”Kunskap FINNS!” Hur ska det annars gå med deras möjligheter till tillit och trygghet?
Efter några år kommer så barnets allra första ”är det sant?”-fråga. Barnens värld är ju också lekens och fantasins, och vid det laget kan du med glimten i ögat ha hunnit läsa många sagor för dem med en salig blandning av det verkliga och det påhittade. Men när de första gången med barnets hela sanningskrav vill få veta: är det här sant? Och då måste du kunna svara ”ja” eller ”nej” för i det läget (och vid alla kommande ”är det sant?”-frågor) är det mycket som står på spel. Se gärna absolutismen i barnets sanningsfråga som en barnvärldens motsvarighet till Moynihans formulering för vuxenvärlden (i veckobrev 13): ”Ni är berättigad till er åsikt. Men ni är inte berättigad till era egna fakta.”
