En så dum fråga jag ställer i rubriken! Förlåt mig - så klart att du har tänkt på barnen.

En så dum fråga jag ställer i rubriken! Förlåt mig - så klart att du har tänkt på barnen.

En människa kan inte låta bli att lära sig. Och mänskligheten har inte kunnat låta bli att utveckla forskningsdiscipliner med kraftfulla metoder och redskap.

En så dum fråga jag ställer i rubriken! Förlåt mig - så klart att du har tänkt på barnen.

Mitt svar på rubrikens fråga: det gör jag! Minst en kvart om dagen, ofta en halvtimme

Har du tänkt på alla dessa användningar vi har för begreppet tid? Frågor som när?,

Det finns böcker och så finns det böcker. För mig är ”Lille Prinsen” en alldeles speciell bok - det har jag tidigare berättat om här.

Mina veckobrev går ut på fredagar klockan 5-i-12, helt oberoende av när de skrivits under veckan. Den här gången blir det alltså på långfredagen.

I veckobrevet reflekterar jag över ”fakta dig!” och över hur det kan användas som slagord också för en broderiutställning. Men går det att alls fakta sig i en Trump-värld?

Förr fanns det en enda överenskommen dag då det var tillåtet att luras: 1 april. …

Varenda dag snubblar vi över det direkt utövade kunskapsföraktet, både i närkontakter med andra människor och i media och politik.

Vi kommunicerar och vi kommunicerar, dygnet igenom, på längden och på tvären. Och det har människor alltid gjort: först bara via ljud, kroppsspråk och bilder, efterhand också via text. 

Jag har den stora förmånen att få många fantastiska mail. Den senaste veckan var det speciellt ett som ledde till många eftertankar.

Det är torsdagsmorgon och jag har fått vakna hemma i min egen säng efter två stockholmsdygn. Det är så alldeles, alldeles underbart. Jag känner igen mig, detta är min värld, här finns det en ro. Här är livet rimligt förutsägbart…

Jag funderar mycket kring perspektiven kunskapen, tiden och tryggheten. Inte bara inför vår kommande föreställning med den rubriken utan också utifrån en kommande kurs.

Jag funderar mycket kring perspektiven kunskapen, tiden och tryggheten. Inte bara inför vår kommande föreställning med den rubriken utan också utifrån en kommande kurs.

För precis en vecka sedan var jag åhörare på en disputation i Växjö. Att jag alls var där berodde på att doktoranden i fråga var involverad i ett långvarigt samarbete med mig för många år sedan.

Jag märker hur jag gång på gång återkommer till kunskapen och tiden. Vilket det kan finnas många skäl till – det för mig viktigaste är att opponera mot det gigantiska tidsslöseri som en kunskapsförnekelse innebär.

”Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle få vara med om detta!” Så lyder en av de många tankar-om-tankar som kunskapsföraktet i alla dess former ingett och inger mig.

I förra veckan skrev jag lite om mitt eget förhållande till läsande. Att böcker för mig är så fundamentala inslag i själva livet att jag inte kan föreställa mig ett liv utan dem. Och att mitt läsande så flyter samman med mitt övriga levda liv att böckerna och händelserna där känns lika närvarande som de faktiska skeendena.